Detta är då jag
Kategori: Allmänt
Jag heter Lovisa och fyller 16 år om ungefär en månad. Jag går alltså på gymnasiet, studerar till sjuksköterska.
Jag är är en tjej som tänker så mycket, övertänker. Men jag säger inte så mycket. Jag kan prata non-stop med mina vänner, men när det kommer till att prata med folk jag inte känner eller i stora grupper så blir jag väldigt blyg. Jag kryper liksom in i mig själv och tror att jag är jättekonstig när jag väl öppnar munnen och pratar. Så jag håller helst tyst om jag inte känner mig bekväm med alla personer.
Annars så är jag en väldigt glad, crazy person som skrattar väldigt ofta. Jag älskar att skratta.
Jag är även den tjejen som alltid är försenad fast ändå kommer i tid. Jag glömmer att äta mat när jag är själv hemma. Jag är uppe alldeles för länge på natten och går upp alldeles försent. Dessutom har jag ofta svårt för att somna och även svårt för att vakna när jag väl har somnat.
Mitt största intresse är mina hästar. Jag hinner tyvärr inte rida lika ofta nu när jag har börjat gymnasiet, men jag försöker så gott det går! Jag älskar även att fota, men det har jag inte heller hunnit med så mycket på sista tiden. Något som jag tycker om att göra är att sjunga. Jag sjunger väldigt ofta och lyssnar på musik nästan hela tiden.
I somras blev jag kristen. Jag vet inte riktigt hur det gick till... Jag följde med min bästa vän till ett kristet läger, med tankarna som t ex "ja, jag kan väl följa med och träffa lite folk för en gångs skull" och "jag kommer ju aldrig bli kristen, men jag har inget annat för mig denna sommaren". Men vips så blev jag kristen! Det var ungefär i mitten av veckan där. Jag hade sett mina vänner, hur de verkligen påverkades av gud. Jag tyckte att det var så fint. Det hände när det var nattvard. Jag ville egentligen inte, men jag var för feg för att säga nej. Så jag följde med mina vänner, jag fick en liten bit bröd och en klunk alkoholfritt vin... sen var det dags för förbönen. En kille kom fram till mig, frågade vad jag hette och om han fick lägga sin hand på min axel. Jag sa självklart ja och sen började han be för mig. Det var något speciellt som hände. Innan han sa amen i slutet så var han tvungen att samla kraft för att inte börja gråta. När han hade sagt amen så kollade vi på varandra, han hade lite tårar i ögonen och så nickade vi lite mot varandra och sen gick han igen. Direkt efteråt vände jag mig till min bästa vän Emelie och verkligen bröt ihop. Jag kan inte säga om jag bara var rädd för vad som just hänt eller om jag var lycklig, det var en känsla jag aldrig känt förut.
Att följa med på det där lägret var det bästa som jag någonsin gjort. Mitt liv har förändrats så mycket, bara till det bättre. Jag var egentligen ganska ensam förut. Nu har jag återupptagit både kontakten med gamla vänner och min bästa vän som jag känt i princip hela mitt liv. Emelie och jag har haft ett litet "bästa vän-uppehåll" i nåt år men nu har vi tagit upp våran vänskap igen och jag kan inte tänka mig en vecka utan att träffa henne. Vi har sleep overs nästan varje helg. Vi är med varandra nästan jämt. Hon är så olik mig som det går. Hon är pratglad och inte alls blyg. Det är därför vi kommer så bra överens, vi kompenserar upp varandra.
Jag har även träffat en hel del nya människor, varav en kille verkligen har fastnat i mitt huvud. Honom kommer ni nog få höra en hel del om. Jag ska berätta hela historien. Så småningom. Just nu är det dock ingen höjdare att tycka om honom så mycket som jag gör...
Jag avslutar med en bild på mig.
